Att läsa om Dagmar Neuman och hennes fascination av varför en del människor har svårt för "matte", under rubriken Räknefärdighetens rötter, fängslade mig mycket. Anledningen till det är att jag har liknade tankar och har frågat mig själv, varför så många elever slutar att tycka matte är roligt.
För de allra flesta elever så är matematik något de ser fram emot när de börjar skolan som sexåringar i förskoleklassen och sedan som sjuåringar i första klass. I ett par år är det sedan ett ämne som är uppskattat av många. Efter det så händer det något. Antalet elever som fortfarande tycker matematiken är ett ämne som är roligt har rasat fullkomligt. Varför? Kan man göra något för att få eleverna att intressera sig för ämnet längre upp i klasserna? Vad är det för redskap som behövs i så fall?
Naturligtvis är det inte alla som tycker likadant. Har man fått in "tänket" hur man arbetar bäst och kanske fått hjälp av lärare eller andra vuxna som har det där lilla extra för att ge intresse för ämnet, så är det naturligtvis bara att tacka och ta emot. För många blir det däremot så krångligt och svårt att man bara ser hinder och förstår inte hur man skall arbeta för att kunna gå vidare.
När jag läste vidare under rubriken Vad lärare säger och vad lärare gör, skrev Carlgren och Marton att Ulla Runesson hade följt fem lärare ganska närgånget medan de undervisade i just matte. Det beskrevs hur man som lärare försökte få elever att få en helhet/bild över, i detta fall bråktal, matematiken. Och även senare hur man fick med andra sinnen som hörsel eller intressen utanför skolan för att lättare kunna relatera till talet i fråga.
Jag var själv i en klass 1 på en skola för ett år sedan. Där delades klassen upp minst två gånger i veckan i en liten "mattegrupp" med en lärare som hade jobbat en hel del år inom skolan men som hade helt andra sätt att lära ut matte på än vad jag sett tidigare. Hon började varje lektion med gemensam genomgång där alla elever var delaktiga på uppgifterna. Hon använde tex. träknappar med olika färger som eleverna fick hålla i och räkna med. På det sättet fick barnen "känna" matte. Hon hade lagt ner mycket tid på att göra diverse bilder och roliga "staplar" att sätta upp på tavlan, så när barnen räknade tillsammans i klassen fick de se bilder i stället för tal på tavlan.
Jag menar inte att man skall sitta med träknappar och räkna när man går längre upp i klasserna, men det måste finnas något sätt att behålla intresset för matte längre upp än klass 3......
Att som lärare se efter; "Vad har jag för klass?" Vad gör jag för att ge de bästa möjliga verktyg för att känna att de kan och tycka det är roligt att klara av att övervinna gränserna?" Man kanske skall se om man kan få in något utöver de traditionella läromedlen och få motivation hos varje elev. Allt borde vara tillåtet. Fantasin får inte ha några (nästan) gränser. Lek, sjung, känn, se, hör matte!!! Och jag är ganska säker på att matte blir ett ämne som man tycker är roligt långt upp i åldrarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar