På sidan 207 i Lärare av i morgon av Carlgren och Marton, kan man läsa;
"Vi behöver en kunskapsvision för skolan som gör det möjligt att ta itu med frågan vilka kunskaper människor behöver för att leva ett gott liv i det samhälle de själva skall vara med och förändra - eller vilka slags människor samhället behöver för att bli ett gott samhälle. Den skall också visa varför det är viktigt med en skola, vad det är man kan lära sig just där och inte någon annanstans och varför."
Det låter så självklart när man läser det men tyvärr tror jag inte att det fungerar i dagens verklighet. Så länge skolan är kommunernas ansvar så beror det på hur ekonomin ser ut i varje enskild kommun, hur skolorna kan arbeta. Skolverket talar om att, "Så här skall det vara", och sedan kommer skolinspektionen emellanåt för att se hur kommunerna sköter sig. Men faktum kvarstår, finns det inga pengar i kommunen så kan man inte få skolan som alla drömmer om.
Rektorerna sitter ute på olika skolor i samma kommun och får besked om att nästa läsår spara så och så många miljjoner för att förvaltningen går back. De har samma antal elever och får dra in på extra resurser till elever som behöver extra stöd, lärare och även läromedel. Rektorer blir experter på att trolla med olika klassformateringar och ihopslagningar där man kan ha en lärare till flera klasser samtidigt. Lärare gör allt för att det skall bli så bra för eleverna som möjligt och blir utmattade, som tack för besväret.
Drömmen hade varit om alla skolor hade fått samma ekonomi att röra sig med, oberoende av var i landet man är bosatt.
fredag 24 september 2010
torsdag 23 september 2010
Carlgren och Marton del 3 inlägg1
Redan på första uppslaget i del 3 i Lärare av i morgon, kände jag att jag var tvungen att skriva av mig mina tankar innan jag kan läsa vidare....
I boken står det om lärarnas problem att få respekt för sitt arbete från samhället i övrigt. T.ex. tycker allmänheten att lärarna inte är tillräckligt professionella. Detta kan man tycka är väldigt konstigt med tanka på hur hög status en lärare hade i samhället förr. Mina omedelbara och spontana tankar om ämnet var dock inte så smickrande för lärarkåren.
Under mina år inom barnomsorgen med barn mellan ett och fem-sex år, har jag tyvärr många gånger mött en ganska vanlig och i mitt tycke, tråkig reaktion. Alltför ofta när man har haft överinskolning av blivande femåringer (förr sexåringar) till skolans värld, har man fått känslan p.g.a. diverse kommentarer från en del äldre lärare, att de åren barnen har varit på förskolan inte existerat.
NEWS FLASH!! Barn föds inte som sexåringar!!
Alla lärare har tack och lov inte denna inställning men tillräckligt många tycker inte att arbetet på förskolorna är pedagogiskt utan barnpassning i stort sett.
Okej, poängen med den här utläggningen är? Jo, en bra början för att man som lärare skall få respekt i samhället, så kanske ALLA lärare borde börja visa mer respekt för förskolelärarnas arbete på förskolorna. Och acceptera att barn lär sig redan som nyfödda, om inte tidigare.
Genom den här utbildningen som vi nu går, tror jag att man får mer förståelse för varandras yrken inom de olika lärarinriktningarna. Tyvärr tror jag att det kan komma att försvinna igen när man nästa år börjar inrikta utbildningarna mer.
I boken står det om lärarnas problem att få respekt för sitt arbete från samhället i övrigt. T.ex. tycker allmänheten att lärarna inte är tillräckligt professionella. Detta kan man tycka är väldigt konstigt med tanka på hur hög status en lärare hade i samhället förr. Mina omedelbara och spontana tankar om ämnet var dock inte så smickrande för lärarkåren.
Under mina år inom barnomsorgen med barn mellan ett och fem-sex år, har jag tyvärr många gånger mött en ganska vanlig och i mitt tycke, tråkig reaktion. Alltför ofta när man har haft överinskolning av blivande femåringer (förr sexåringar) till skolans värld, har man fått känslan p.g.a. diverse kommentarer från en del äldre lärare, att de åren barnen har varit på förskolan inte existerat.
NEWS FLASH!! Barn föds inte som sexåringar!!
Alla lärare har tack och lov inte denna inställning men tillräckligt många tycker inte att arbetet på förskolorna är pedagogiskt utan barnpassning i stort sett.
Okej, poängen med den här utläggningen är? Jo, en bra början för att man som lärare skall få respekt i samhället, så kanske ALLA lärare borde börja visa mer respekt för förskolelärarnas arbete på förskolorna. Och acceptera att barn lär sig redan som nyfödda, om inte tidigare.
Genom den här utbildningen som vi nu går, tror jag att man får mer förståelse för varandras yrken inom de olika lärarinriktningarna. Tyvärr tror jag att det kan komma att försvinna igen när man nästa år börjar inrikta utbildningarna mer.
onsdag 22 september 2010
Carlgren och Marton del 2 inlägg 2
Att läsa om Dagmar Neuman och hennes fascination av varför en del människor har svårt för "matte", under rubriken Räknefärdighetens rötter, fängslade mig mycket. Anledningen till det är att jag har liknade tankar och har frågat mig själv, varför så många elever slutar att tycka matte är roligt.
För de allra flesta elever så är matematik något de ser fram emot när de börjar skolan som sexåringar i förskoleklassen och sedan som sjuåringar i första klass. I ett par år är det sedan ett ämne som är uppskattat av många. Efter det så händer det något. Antalet elever som fortfarande tycker matematiken är ett ämne som är roligt har rasat fullkomligt. Varför? Kan man göra något för att få eleverna att intressera sig för ämnet längre upp i klasserna? Vad är det för redskap som behövs i så fall?
Naturligtvis är det inte alla som tycker likadant. Har man fått in "tänket" hur man arbetar bäst och kanske fått hjälp av lärare eller andra vuxna som har det där lilla extra för att ge intresse för ämnet, så är det naturligtvis bara att tacka och ta emot. För många blir det däremot så krångligt och svårt att man bara ser hinder och förstår inte hur man skall arbeta för att kunna gå vidare.
När jag läste vidare under rubriken Vad lärare säger och vad lärare gör, skrev Carlgren och Marton att Ulla Runesson hade följt fem lärare ganska närgånget medan de undervisade i just matte. Det beskrevs hur man som lärare försökte få elever att få en helhet/bild över, i detta fall bråktal, matematiken. Och även senare hur man fick med andra sinnen som hörsel eller intressen utanför skolan för att lättare kunna relatera till talet i fråga.
Jag var själv i en klass 1 på en skola för ett år sedan. Där delades klassen upp minst två gånger i veckan i en liten "mattegrupp" med en lärare som hade jobbat en hel del år inom skolan men som hade helt andra sätt att lära ut matte på än vad jag sett tidigare. Hon började varje lektion med gemensam genomgång där alla elever var delaktiga på uppgifterna. Hon använde tex. träknappar med olika färger som eleverna fick hålla i och räkna med. På det sättet fick barnen "känna" matte. Hon hade lagt ner mycket tid på att göra diverse bilder och roliga "staplar" att sätta upp på tavlan, så när barnen räknade tillsammans i klassen fick de se bilder i stället för tal på tavlan.
Jag menar inte att man skall sitta med träknappar och räkna när man går längre upp i klasserna, men det måste finnas något sätt att behålla intresset för matte längre upp än klass 3......
Att som lärare se efter; "Vad har jag för klass?" Vad gör jag för att ge de bästa möjliga verktyg för att känna att de kan och tycka det är roligt att klara av att övervinna gränserna?" Man kanske skall se om man kan få in något utöver de traditionella läromedlen och få motivation hos varje elev. Allt borde vara tillåtet. Fantasin får inte ha några (nästan) gränser. Lek, sjung, känn, se, hör matte!!! Och jag är ganska säker på att matte blir ett ämne som man tycker är roligt långt upp i åldrarna.
För de allra flesta elever så är matematik något de ser fram emot när de börjar skolan som sexåringar i förskoleklassen och sedan som sjuåringar i första klass. I ett par år är det sedan ett ämne som är uppskattat av många. Efter det så händer det något. Antalet elever som fortfarande tycker matematiken är ett ämne som är roligt har rasat fullkomligt. Varför? Kan man göra något för att få eleverna att intressera sig för ämnet längre upp i klasserna? Vad är det för redskap som behövs i så fall?
Naturligtvis är det inte alla som tycker likadant. Har man fått in "tänket" hur man arbetar bäst och kanske fått hjälp av lärare eller andra vuxna som har det där lilla extra för att ge intresse för ämnet, så är det naturligtvis bara att tacka och ta emot. För många blir det däremot så krångligt och svårt att man bara ser hinder och förstår inte hur man skall arbeta för att kunna gå vidare.
När jag läste vidare under rubriken Vad lärare säger och vad lärare gör, skrev Carlgren och Marton att Ulla Runesson hade följt fem lärare ganska närgånget medan de undervisade i just matte. Det beskrevs hur man som lärare försökte få elever att få en helhet/bild över, i detta fall bråktal, matematiken. Och även senare hur man fick med andra sinnen som hörsel eller intressen utanför skolan för att lättare kunna relatera till talet i fråga.
Jag var själv i en klass 1 på en skola för ett år sedan. Där delades klassen upp minst två gånger i veckan i en liten "mattegrupp" med en lärare som hade jobbat en hel del år inom skolan men som hade helt andra sätt att lära ut matte på än vad jag sett tidigare. Hon började varje lektion med gemensam genomgång där alla elever var delaktiga på uppgifterna. Hon använde tex. träknappar med olika färger som eleverna fick hålla i och räkna med. På det sättet fick barnen "känna" matte. Hon hade lagt ner mycket tid på att göra diverse bilder och roliga "staplar" att sätta upp på tavlan, så när barnen räknade tillsammans i klassen fick de se bilder i stället för tal på tavlan.
Jag menar inte att man skall sitta med träknappar och räkna när man går längre upp i klasserna, men det måste finnas något sätt att behålla intresset för matte längre upp än klass 3......
Att som lärare se efter; "Vad har jag för klass?" Vad gör jag för att ge de bästa möjliga verktyg för att känna att de kan och tycka det är roligt att klara av att övervinna gränserna?" Man kanske skall se om man kan få in något utöver de traditionella läromedlen och få motivation hos varje elev. Allt borde vara tillåtet. Fantasin får inte ha några (nästan) gränser. Lek, sjung, känn, se, hör matte!!! Och jag är ganska säker på att matte blir ett ämne som man tycker är roligt långt upp i åldrarna.
tisdag 21 september 2010
Carlgren & Marton del 2 inlägg 1
Redan första meningen under rubriken Lärande, startade upp min hjärna.....
"Konsten att lära alla allt."
Kan man lära alla allt? Måste alla lära sig allt? Är det inte så att alla behöver lära sig lite om allt och en del tar till sig lite mer än andra om vissa saker?
Att alla skall ha samma kunskapsgrund att stå på är ganska självklart, men är det verkligen så att alla får den kunskapen? Hur man får kunskapen är ju beroende på var man går i skolan för redan om man ser i kommunerna så har man inte ens samma läroböcker och alla lärare jobbar på olika sätt. Man har även som lärare olika saker i ämnena som man anser att man bör lägga lite extra krut på. Uppfyllnadsmålen är dock desamma över hela landet, men vägen dit är ju väldigt olika beroende på var man studerar och vilken pedagog man har. Och vad det är för en sorts klass man arbetar med och självklart på vilka sorts individer eleverna är.
Att få alla att lära sig den kunskap de behöver ha med sig i framtiden, är verkligen något man måste se som en utmaning och göra att allt för att hålla kvar motivationen både för sig själv som lärare men också för eleverna. Man måste se efter i varje klassrum och hos varje elev vad man kan erbjuda för den enskilde som gör att de får kunskapen. Frågorna som varje lärare skall ställa sig själv är bl.a; Ger jag den eller den eleven rätt verktyg för att hon/han kan lära sig? Och ger jag de bästa redskapen för att intresset hos eleven finns att fortsätta lära sig? Kan jag göra på något annat sätt för att det skall bli mer intressant? Kan jag få in ett område eleverna är intresserade av för att göra det lättare för den eller den?
Listan kan nog göras hur lång som helst bara man har ett öppet sinne och mycket fantasi. Huvudsaken är att ALLA får samma chans att lära sig!!!
"Konsten att lära alla allt."
Kan man lära alla allt? Måste alla lära sig allt? Är det inte så att alla behöver lära sig lite om allt och en del tar till sig lite mer än andra om vissa saker?
Att alla skall ha samma kunskapsgrund att stå på är ganska självklart, men är det verkligen så att alla får den kunskapen? Hur man får kunskapen är ju beroende på var man går i skolan för redan om man ser i kommunerna så har man inte ens samma läroböcker och alla lärare jobbar på olika sätt. Man har även som lärare olika saker i ämnena som man anser att man bör lägga lite extra krut på. Uppfyllnadsmålen är dock desamma över hela landet, men vägen dit är ju väldigt olika beroende på var man studerar och vilken pedagog man har. Och vad det är för en sorts klass man arbetar med och självklart på vilka sorts individer eleverna är.
Att få alla att lära sig den kunskap de behöver ha med sig i framtiden, är verkligen något man måste se som en utmaning och göra att allt för att hålla kvar motivationen både för sig själv som lärare men också för eleverna. Man måste se efter i varje klassrum och hos varje elev vad man kan erbjuda för den enskilde som gör att de får kunskapen. Frågorna som varje lärare skall ställa sig själv är bl.a; Ger jag den eller den eleven rätt verktyg för att hon/han kan lära sig? Och ger jag de bästa redskapen för att intresset hos eleven finns att fortsätta lära sig? Kan jag göra på något annat sätt för att det skall bli mer intressant? Kan jag få in ett område eleverna är intresserade av för att göra det lättare för den eller den?
Listan kan nog göras hur lång som helst bara man har ett öppet sinne och mycket fantasi. Huvudsaken är att ALLA får samma chans att lära sig!!!
onsdag 15 september 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)